Destination Bagdad
- Tomas på jobb i Mellanöstern

Jag skriver även på Räddningsverkets hemsida, gå till www.srv.se, därefter klicka på:
Våra områden -> internationella hjälpinsatser -> Irak IT-samband Jordanien


Bakgrund:


Den 24 april lämnade jag hemmet för att på Räddningsverkets uppdrag jobba för FN med återuppbyggnaden av Irak.
Det finns inom FN ett behov av personal med teknisk bakgrund som kan se till att all samband och kommunikation byggs upp, något som är grundläggande för att hjälptransporter in till Irak skall komma igång.
Med min bakgrund och med specialistutbildning hos Räddningsverket blev jag därför med kort varsel tillfrågad om jag kunde ställa upp på detta jobb.

Jag kommer här att berätta om min vistelse och de upplevelser jag gör under arbetets gång. Framtiden för regionen är högst osäker, platserna jag kommer att befinna mig på likaså. Dessutom har Allah (beroende på regionen jag befinner mig i) i allra högsta grad ett finger med i spelet.
Detta medför att jag endast sporadiskt kommer att uppdatera denna sida men kolla gärna tillbaka hit då och då för att se min reseberättelse uppdateras.
Under tiden jag befinner mig i Mellanöstern, kommer jag att vara tillgänglig via GSM-telefon, satellittelefon (Thuraya) och delvis mail. Min ordinarie mailadress fungerar men det är inte alltid jag har möjlighet att kontrollera den varje dag.

GSM: 070 391 10 48, pris enligt vanlig svensk mobiltaxa.
Satellittelefon Thuraya: +88216 54 20 07 62, pris c:a 10 kr/minut.
Alternativ satellittelefon Thuraya: +88216 54 20 13 35

 

Sverige, onsdag 24 april

Det är ingen påtaglig nervositet hos mig inför resan. Framåt 13-tiden endast en lätt stress till flyget, vilket när jag reser alltid är fullt normalt. Jag kommer sällan i tid till en flight men denna gång är jag i alla fall inte alltför sen utan kan ganska lugnt fixa diverse ärenden på Arlanda och checka in mot London och Amman som är utgångspunkten där vi ska börja jobba.

På flygplatsen träffar jag också Jon som jag gått samma kurs med tidigare. Vi samtalar talar igenom våra förväntningar inför jobbet.
Jon är nog lite mer än mig inställd på att vi under hela perioden kommer att jobba i Amman. Jag är inte lika säker på det utan förmodar att vi kommer att åka in i Irak ganska snart. I London blir det en väntan på några timmar. Vi slår oss ned på en bar och äter en macka.
Väl på flyget träffar vi några hjälparbetare från norska kyrkan som ska in i Bagdad. Några kanadensiska journalister ansluter sig vid mellanlandningen i Beirut och börjar prata lite om Bagdad eftersom de också ska in med samma konvoj.
Det känns som om det börjar brännas nu och jag ser fram emot allting med stor spänning, det känns bra att åter en gång få den där känslan att få vara med när det händer saker och ting.

 


Amman, torsdag 25 april, tidig morgon
Rejält trötta efter en sporadisk sömn på planet kommer vi fram till Amman. Taxi hämtar oss på flygplatsen och strax efter 07.00 når vi hotell Meridien.
Det är ett hotell i klassen lyx med mycket guld, stor lobby och folk som parkerar ens Mercedes och bär in väskorna.
Känns skönt att bo här och inte på något svenskt Scandic Crown utan luftkonditionering.
Trots detta är priset för FN-anställda mycket anständigt.


Utomhuspoolen på hotel Mariott i Amman

I lobbyn möter Thomas och Per oss. Båda jobbar för Räddningsverket åt FN, precis som vi. De har varit nere i regionen i c:a sex månader respektive en månad.
Vår uppgift är bland annat att ta över delar av Pers tidigare arbete.


Thomas, Per och jag utanför FN-kontoret i Amman

Vi äter frukost i matsalen, får en kort men ganska utförlig briefing om läget nu och i framtiden, bland annat om vad vi ska göra.
Jag och Jon kilar upp på rummet och vilar några timmar innan vi följer med till FN-kontoret och blir visade runt.

Bilden börjar under kvällen klarna lite om vad vi egentligen ska göra här i Jordanien. Vi ser en framtid där vi ska in i Irak. Dock är säkerhetsläget nu väldigt osäkert och endast när FN ger "security clearence" kan vi åka in i Irak.

Thomas och Per har innan vi kom planerat en resa till Petra, den gamla antika ökenstaden, så vi börjar den muslimska helgen väldigt lugnt.


Amman - Petra, fredag 26 april

Under fredagen bär det av till Petra, den gamla antika ökenstaden som Jordanien kanske är mest känt för.
Vi hyrde en bil med tillhörande chaufför och gav oss av från hotellet vid tidig morgon.


Utsikt på berget strax före Petra. Thomas, Jon, Per och vår chaafför.

Det är ett fantastiskt ställe som knappast kan beskrivas med ord och bild.
Just nu har jag inte tid att skriva mer allt för långt om detta så jag lägger ut några bilder.


Den mest berömda bilden av Petra. Det mest fantastiska är att allting är uthugget i sten, direkt i berget. Just denna skapelse tog den 4000 man c:a tio år att göra.

En komplett rundvandring i Petra är inte gjort med enkelhet på en dag men vi han i alla fall se ganska mycket av staden.

Vi hyrde även en guide som visade oss runt lite på olika sevärdheter.


Just här klättrar vi upp på berget för att få en bra utsikt.


Uthuggen grotta. Man kan tro att det är väggmålningar, men det är i själva verket berget som är skiktat i olika nyanser.


The siq, den enda in- och utvägen till Petra.



Al Karama, måndag 2003-04-28

Efter en ganska sen kväll vaknar man trött som vanligt. 07.30 samlas jag, Jon och Thomas i lobbyn med all utrustning. Autoinjektorn har lämnat minibaren och ligger nu tillsammans med övrig NBC-skydd som vi ska ha med oss.

Vi samlar oss ett kort ögonblick i en soffa, jag tar en Cola till frukost, Thomas kaffe och cigg.

Något av vår egen utrustning för denna tripp:
- NBC-skydd (skyddsmask, nervgasmotmedel mm)
- Toalettpapper
- Kläder
- Hygienartiklar
- Laptop
- Satellittelefon, Thuraya
- GSM-telefoner
- VHF-radio (Motorola GP 380)
- Verktyg, kompass, lödpenna, programmeringskablage för diverse radioutrustning.

Därefter taxi mot FN-kontoret någon km bort.
Väl framme är det i sann FN-anda en del som måste fixas innan vi kan lämna Amman för att åka mot gränsen.
Security clearence måste bli klart och rätt bilar ska packas.
Ytterligare utrustning lastas, däribland blybatterier, datorer, antenner, kontorsmateriel etc.


Jon lastar det sista i vår ena Toyota.

Klockan rör sig mot 09.00 lokal tid och så kommer vi verkligen iväg. Två Toyota Landcruisers, standardbil hos FN.


Kort stopp på vägen innan vi lämnar Amman.

Vägen mot Irak är något av det tråkigare man kan åka på. Första delen består av en variation av öken, sten, sand, halvrisiga hus, kraftledningar och ett och annat militärfort.

Senare delen, de sista tio milen innan gränsen består av en blandning av öken, sand och öken.

Vi vet väldigt lite om vårat uppdrag denna gång. Vi vet inte heller hur vi kommer att bo, det är lite spännande att inte veta om vi måste sova i bilden, i en container, gräva ned oss i sanden eller kanske får möjlighet att bo inomhus i någon byggnad.

Vårt uppdrag är att bygga upp en sambandsplats med datorer, radio och övrig kommunikationsutrustning. Förmodligen blir platsen en form av check point när FN-transporter ska gå in i Irak.
Därute, 50 meter från den Irakiska gränsen, finns absolut ingenting förutom öken.

Lite grann blir det också som en generalrepetition för oss innan vi ska bygga upp de kommande platserna inne i Irak.

Stannade i As Safawi, mer en plats i öknen än ett samhälle. Där blev det på stående fot en mindre delikat shawarma och några coca-cola.
Hinner med ett snabbt besök på en primitiv toalett i andra sidan gatan.



Bilden stinker

Väl framme hittar hittar vi två WFP-containrar i vilka inte är bestyckade på annat sätt än med möbler och el.
Dessa står precis vid gränsstationen, den sista kontrollen mot Irak. Här finns några byggnader med immigration offices, customs och en litet anspråkslöst, spartanskt och smutsigt café.
Här blir vi ganska snart "tjenis" med personalen. Något som aldrig är ovanligt med jordanska människor.


Jon, Thomas och Hirsham tar en paus på cafeét.

Tillsammans med Helen och Hirsham bygger vi upp infrastrukturen på denna plats. Internetanslutningen visar sig vara väldigt dålig så första dagen blir det ingen Internet.


Här monterar vi ihop solcellspanelen.

När så väl det kompakta mörkret lagt sig och klockan är fram mot 21-tiden ger vi oss av.
I natt ska vi bo på hotell i öknen. Här handlar det inte om Marriotts femstjärniga klass, utan vi har fått höra att det är "lite enklare".
Vad det begreppet innebär får vi snart reda på.


Ökenhotellet, natten mot tisdag 2003-04-29

Att en gång gjort ett besök på ett sådant här hotell kan vara lite kul. Det blir som ett studiebesök i en svunnen tid.
En gång i tiden var detta säkert elegant i all sin enkelhet.
I den föga välkomnande lobbyn ligger den gamla heltäckningsmattan uppriven.
Under detta har man på något sätt fördärvat golvet. Samtidigt sticker några armeringsjärn upp direkt ur betongen.


Över hela härligheten har man lagt några gamla bitar av fårskinnspälsar.



Genom väggen kommer en hysterisk kabelhärva ut.

Väggarna är missförgade av fukt och annan smuts. En skurkäpp står lutad mot ett fönster som för att hålla det på plats från att inte gå upp.



Väl inne i rummet möts vi av ett kompakt dammoln. Sängar står utplacerade i rummet.

I ena delen står ett gammalt ruttet kylskåp med en förvånandsvärt ny tv på. Kontrasterna blir lätt komiska.

Det dröjer inte länge för än vi har klart för oss att detta är Jordaniens "Fawlty Towers".


Efter en middag på kvällen bestående av husets nyslaktade höna beställer vi in vattenpipan och går därefter och lägger oss.
Tuppen gal och hönorna börjar kackla klockan sex.
Solen skiner och himlen är klarblå på morgonen när vi vaknar för andra gången vid 8-tiden.

Onsdag 2003-04-29, tillbaka vid Al Karama border office
Vi jobbar sent, försöker få klart allting, repeater, Codan KV-radio, mast och antenner för att slippa bo på "Fawlty Towers" ännu en natt. En natt är en upplevelse, två nätter inte riktig lika kul.


Under mastresningen klättran en lokal jordanier upp i masten för att fästa staglinorna.

Klockan blir nästan 22.00 innan vi är iväg och vi har 35 mil till Amman.

Vi blir åtta personer i vår Landcruiser mot Amman. Väldigt trångt, men två lokalt anställda WFP-arbetare åker bara med till hotellet i öknen för att övernatta där, så snart blir det lite mer plats även om en av oss måste sitta i lastutrymmet.
På sista sträckan hamnar jag där, men sitter faktiskt väldigt bra och somnar liggande över all packning och vaknar upp i Amman när vi rullar in på hotellet.

Vägen tillbaka är svart, ganska ödslig med undantag för några få bilar och lastbilar. På några ställen blir vi stoppade av soldater vid check points. Oftast får vi rulla förbi direkt när de ser FN-bilen, men i natt blir det smärre diskussioner på ett ställe och vi får vifta med passen och FN-leg.


Tankning av Landcruisern

Bak i bilen.
Så värst mycket mer händer inte på vägen, utan vi når hotellet i Amman vid 02.30 på natten.
Beställer in en pasta med roomservice och somnar därefter.

Amman onsdag 30 April

Dagen blir lugn, sovmorgon till fram på dagen, därefter besök vid FN-kontoret.
Försöker under dagen att fixa en karta över Irak och Mellanöstern, utan framgång.
Vi får uppgifter om att supportteamet ska anlända under nästa vecka.
De består av trettio man, huvudsakligen icke-tekniker, exempelvis snickare, kockar, fordonsförare och andra som ska bygga upp lägret.


180 graders panoramautsikt från hotellrum 814 på Marriott i Amman.

Vår uppgift blir att bygga upp all teknisk kommunikation. Det verkar som om vi gjort ett gott arbete i Al-Karama vid Irakiska gränsen, så förhoppningsvis får vi vara en av de första som åker tillbaka till Bagdad.


För första gången i historien är en FN-bil målad blå. Det beror på att de annars vitfärgade bilarna blev stulna när FN-kontoret plundrades i Bagdad.
För att förhindra påskjutning från cowboyamerikaner så har man därför målat
alla Irakbilar blå.
Det är alltså endast för detta uppdrag som bilarna målats blå.

Stopp på 2000 meters höjd vid vår tidigare Petra - Döda Havet resa

Jag, Jon och Thomas känns nu som ett bra team. Tillsammans med Helen och Hirsham som jobbar direkt för WFP så kompletterar vi varandra väldigt bra.
Däremot ser det inte ut som om vi alla fem kan ingå i ett team, FITTEST, den del inom WFP som vi jobbar åt om som är de som är de första in i ett område, vill förmodligen inte samla alla tekniskt kunniga i ett team utan dela upp de i två.
Förhoppningsvis kommer i alla fall Jag, Jon och Thomas att bli en enhet.
Vi kommer alltså inte direkt att ingå i supportteamet utan vi ska jobba självständigt direkt för FITTEST. Men det kommer nog att bli en massa saker som vi ska hjälpa dem med innan vi åker mot Bagdad.

På kvällen blir det middag på det gamla vanliga stället, Champions bar på hotellet.


Torsdag 1 maj
Dagen börjar med ett besök på svenska ambassaden för ett litet informellt möte. Därefter fortsätter vi vidare till Abdoun Circkle för att ordna foton till vårt FN-leg.
Vidare därefter till WFP-kontoret för att lämna foton och prata med kollegorna.


Min tidigare arbetsplats: Svenska Ambassaden i Amman

Därefter fortsätter vi lugnt med en eftermiddag vid poolen. Skriver lite rapporter på datorn medan jag lyssnar på musik.


Fredag - lördag

Det händer en hel del, men inte så mycket som har direkt med vårt arbete att göra. Vi åker runt lite på stan och fixar småsaker, ligger vid poolen och solar och har det ganska lugnt och skönt.
Man har börjat att få ganska bra kontakter och ett grepp om läget här nere och om vad som väntar snart.
Många människor är sådana som på något sätt jobbar "i branschen", utländska eller svenska/nordiska. De kommer in nya människor från lite var stans hela tiden och de ser man antingen på hotellet eller på kontoret.
Under hela tiden kommer bud och motbud om när vi ska åka in till Irak, på vilket sätt, om det blir flyg eller konvoj, etc.
Murphys lag gäller hela tiden och vi har vid detta laget lärt oss att sluta tro på det man hör, eftersom allting ändå blir ändrat.

Barbecue party på den gigantiska takterassen.
Under torsdag och fredag har några små sammankomster hos Lucia och Alissa på WFP-kontoret.
På fredagen är det barbecueparty och väldigt många kollegor från WFP är där.

På vägen hem, i ett ganska öde bostadsområde, hittar vi mitt i natten en övergiven liten matmarknad.
Kanske är det bara i det vänliga Jordanien man hittar något sådant. För var någonstans annars i världen får någonting sådant stå kvar helt orört en hel natt?
Sent blir det och när vi kommer hem vid 04.00 är det dags att möta Conny och Anders från Räddningsverket.

De är något av en rekstyrka för det supportteam som ska lämna Sverige någon gång under den kommande veckan.
Vi kör ett litet spontanmöte i lobbyn och hamnar i säng efter 05.00-tiden någon gång.

En marknad lämnad helt övergiven på öppen gata mitt i natten. I Jordanien förefaller alla vara väldigt ärliga.

Eftersom vi inte har något speciellt att göra under lördagen så bestämmer vi oss för att sova tills vi vaknar. Klockan 10.41 väcks jag av att det bultar på dörren. Hoppar upp och finner Thomas där.
- Kan du vara klar i lobbyn om fem minuter med en multimeter och en skruvmejsel i handen?


Lördag i Amman och "Free zone"

Det är inte direkt så att jag säger nej, men jag tar nästan dubbelt så lång tid på mig. Men då hinner jag ringa och väcka Jon också.
Efter tio minuter står vi samlade i lobbyn tillsammans med en dansk.
Nu ska vi ut till "free zone", ett handelsområde strax utanför Amman där Räddningsverkets fyra lastbilar står.


Jag, Conny och Jon går igenom alla lastbilar. Bilarna kommer närmaste från Palestina där de kört runt och delat ut mat. På taket sitter gallernät som monterats för rutorna som skydd mot stenkastande barn och ungdomar på Västbanken.


Vad vi ska göra är att iordningställa dessa för att kunna montera in radio och övrig kommunikationsutrustning.
Färden ut med dansken Nils, som är ägare till det företag som har förvaltat lastbilarna för Räddningsverkets räkning, blir också en upplevelse eftersom Nils tycks ha kommit in bra i det jordanska kaotiska trafikklimatet. Det går fort och bilarna är väldigt nära ibland.

Det är en varm dag och efteråt tar vi igen oss på danskens trappa efter att ha kontrollerat våra tre Landcruisers, medans han själv åker och kollar när dessa kan bli ommålade.

De ska liksom alla andra bilar som ska in till Irak målas blå. Lastbilarna ska vi byta kapell på och se till att det blir en ordentlig UN-logga på dem.

Sammanfattningsvis kan man säga att detta varit en ganska vanligt enkel, men typisk dag i Räddningsverkets regi: hastigt upp på morgonen, iväg med kort varsel till okänt ställe, därefter en lång väntan för att sedan komma hem och ta igen sig ett kort ögenblick vid poolen.


På trappan hos firman Bukkehave. Jon, Conny och Tomas.

Måndag i Amman och "Free zone".
Nu har det plötsligt blivit måndag och vi vet att en Hercules med 10 ton utrustning och första halvan av supportteamet ska landa. Vi planerar för att gå in i Irak under fredag - lördag, men allt är väldigt osäkert.
I alla fall har vi under måndagen tvingats vänta på "Free zone" i sex timmar på grund av Jordansk pappersbyråkrati för att få ut våra lastbilar. I ett sådant här land gillar man att stämpla papper.
Det hela får till följd att vi som planerat möta supportteamet vid landning med Hercules ute på Marca flygplats inte kunde göra detta.


Fyra svenska statstjänstemän fast i fyra Scanialastbilar till ingen nytta.

Onsdag 2003-05-07
Nu är Bagdad nära. Snart sticker vi och det är fullt upp hela tiden. Därav denna dåliga uppdatering på vad som hänt. Jag har inte tid nu och vet inte när jag kommer tillbaka till civilisationen med Internet.
Imorgon kommer resten av supportteamet från Sverige med 10 ton utrustning till. Det blir för oss att möta dem där, tydligen är det TV-inspelning på gång också.


Torsdag - in i dimman. Tid: 22:50

Tillbaka nu, skriver från bilen inne från Irak. Resan hit har inte varit helt utan besvär, förvisso var det väntat att Murphy skulle dyka upp även denna gång och man är väl något luttrad efter drygt två veckor i detta område, men allt såg ganska bra ut.
Vad som nu hänt har hänt på ett dygn utan sömn och ordentlig mat.

Under torsdagen anländer den sista delen av supportteamet till Marca flygplats i Amman. Jag, Thomas och Jon gör ett besök på kontoret under förmiddagen och äter därefter lunch, något som försummats de senaste dygnen eftersom vi varit ute vid WFP:s warehouse och jobbat.


Lastning av svenska lastbilar vid Warehouse. Baktill sitter ett elverk som ska användas för att garantera kontinuerlig elström.

På eftermiddagen tar vi två Landcruisers och åker ut till warehouse. Beställer en taxi från hotellet som får guida oss, att hitta är inte det lättaste, warehouse ligger en halvtimme bort i Ammans kaotiska trafik.
Väl framme så träffar vi restarande halva av supportteamet och vi börjar nu lasta de fyra lastbilarna med hjälp av en gammal truck.


Tankning i Amman efter lastning. Två Jordanier behövs för detta.
Runt 19.00 är vi så tillbaka på hotellet, här blir det middag i Champions Bar, birefing inför avfärd vid poolen och därefter duschning och packning. Klockan 23.00 checkar vi ut och lastar upp på våra Landcruisers. Det blir lite safarikänsla när ett helt team på sexton svenskar står utanför hotellet och lastar upp.

Först efter 01.30 kommer vi iväg, jag sitter i konvojledarbilen och blir både förare och radiooperatör på VHF och HF, vilket till en början blir en aning förvirrande eftersom vi inte riktigt hinner kolla all radioutrustning och anropssignaler ordentligt. Får uppgifterna i absolut sista sekund från Nimer som jobbar på WFP-kontoret och också ska med till gränsen.

Fredag c:a 01:00, WFP Warehouse.
Försöker förgäves göra radiocheck med radio room i Amman vilka är de som ska göra så kallad "vehicle tracking" var 20-30 minut på oss med hjälp av kortvågsradion i bilarna.
Till slut, i ärlighetens namn efter lite skit bakom spakarna i kombination med dåliga utbredningsförhålllanden, så kommer jag fram.

Resan mot gränsen blir lika mörk och händelsefattig som väntat. Emellertid har jag en del att sysselsätta mig med eftersom jag sköter radion. Jag ropar även upp Stockholm radio på 8 MHz strax innan vi kommer till Ar Raywashid och kan utan problem föra ett samtal med dem, känns lite kul att på 50 watt mobilt köra Sverige utan någon som helst fading eller störningar.

Nåväl, konvojen förlöper bra. Vi kör genom öknen hela natten och gör ett kort stopp i As Safawi.
Passerar ökenhotellet "Fawlty Towers" som vi bodde på tidigare och starka känslor kommer tillbaka.
När vi strax därefter stannar på en bensinstation, den enda innan gränsen, 7 mil därifrån, har morgonen precis börjat gry.
Det är ett aningen kyligt ökenklimat och vi blir kvar ganska länge på bensinstationen eftersom vi har fyra lastbilar och tre Landcruisers som ska fyllas upp.


Strax innan gränsen stannar vi för att byta förare. Solen har just börjat gå upp i öknen och klockan är omkring 07.00.

Nästan en timme senare sätter vi full fart mot gränsen igen. Solen går precis upp och den tidiga morgonsolen gör det faktiskt ganska vackert i öknen.

Väl framme så blir den den vanliga byråkratiska gången. Papper ska stämplas och hela tiden blir svaret "några minuter till".
tre och en halv timme senare rullar vi över Ingen Mans Land mot Irak.
Jag har då hela tiden haft kontakt med UNSECORD, den enhet inom FN som sköter säkerhetsarrangemang vid sådana här tillfällen.
Under hela tiden har jag rapporterat vår status "några minuter till" vid gränskontrollen. De har mer eller mindre räknat med att det hela ska ta längre än den tid som vi har bestämt att vi senast måste vara iväg för att hinna till Bagdad innan det blir mörkt: 09.00 Irakisk tid.


Gränsstationen i Irak. På andra sidan bilden på Saddam ligger No Mans Land. Någon kilometer längre bort ser man den Jordanska sidan.


Så, klockan är ungefär elva på förmiddagen nu och vid gränsen möter urtypen för en amerikan upp i en fyrhjulsdriven jeep.
Bowen, en ganska stor och färgad man som på stöddig amerikanska - inte engelska - frågar "Are you the Swedes?".
Bowen är som en ikon för den amerikanska machomilitären och han ger oss några snabba instruktioner om hur mycket vi blir skjutna om vi lämnar den postering som upprättats av amerikanerna och som vi nu får klart för oss att vi ska bo på.
Därefter rivstartar han iväg i sin hyrbil från National Car Rental och undgår precis att krocka med en annan personbil.


Den svenska konvojen tillsammans med tre bilar från UNSECOORD grupperad i Irak under skydd av den amerikanska militären. Till vänster om bilden ligger gränspassagen och till höger ligger en nedsliten staty av Saddam Hussein. Bilden är tagen ifrån ett gammalt övergivet gränsbevakningstorn.


Posering framför Hummern. Amerikanska soldater och UNSECOORD.
Klockan 06.00 på lördagen får vi lov att lämna posteringen och åka mot Bagdad.

Natten blir inte på något hotell utan på valfri plats i eller runt bilarna. Själv överväger jag att sova i det fria, även om ökenklimatet kan vara kallt.

Ett ställe som man inte vill stanna längre tid på men eftersom det nu blir en natt i öknen så får man göra det roligaste av platsen och det blir lite spännande om man försöker.
Går runt på upptäcksfärd med killarna från UNSECOORD. Det är inte mycket det finns att göra på en sådan här ingen-ting-plats. Amerikanerna har här grupperat och man har rullat in en Abrahms stridsvagn och några Hummers. En demolerad byggnad står på andra sidan vägen och lite längre bort delar av en staty som en gång var Saddam Hussein.

Det är delarna av en av de statyerna man sett på tv som dragits ned.
Ett intakt porträtt i form av en kakelmålning av Saddam hänger ovanför portalen mot Jordanien. Man kan tycka vad man vill om bildens budskap men de är trots allt ganska vackert gjorda.
Klockan går inte direkt fort under dagen, men jag känner aldrig att jag har direkt tråkigt heller, stället till trots.
Värre är det väl med matbristen, det är inte så att det finns någonting att köpa här, men vi hittar tio paket från franska försvarets nödproviant i bilen. Ingen hel förpackning till oss var, men lite mat blir det i alla fall.

En fälld staty av Saddam. Skulle kunna vara en turistattraktion men detta är så långt ifrån charterturism man bara kan komma.

Marco från UNSECOORD röker vattenpipa. Jag fick låna pipan av några lokala människor som jobbade på gränsstationen.

En närmare inspektion av den fällda Saddam. Jean Luc till vänster.

Eftersom jag klarar mig med minimalt med sömn så bestämmer jag mig för att inte sova alls utan går runt lite grann, pratar lite kortvågsradio med Sverige och passar på att inandas ställets charm. Det är få gånger man får möjligheten att campa i öknen på detta sätt.
De flesta slumrar till då och då, antingen i sätet på en bil eller i britsen på lastbilen.
Mot kvällen börjar så frågan om hur vi egentligen ska sova. Jag kommer fram till att det bästa och skönaste nog är att sova på taket på lastbilen och bara dra en filt över sig.
Åtta timmar på en natt är inte så skönt i framsätet på en bil, desto skönare på ett kapell och faktiskt blir det precis som en hängmatta.
Vaknar till under natten och fryser lite i det något kalla ökenklimatet. Klättrar ned och hämtar en extra filt och hoppar sedan upp igen och somnar om.


På motorvägen mot Bagdad. Som synes ligger vägen helt öde, bilarna framför oss tillhör konvojen.


Lördag, första morgonen i Irak kl 05:40

Till slut är det då dags att åka mot Bagdad. Klockan är kvart i sex och Marco ger några instruktioner för konvojen. Färden börjar på en motorväg som de närmaste tio milen kommer att se nästan likadan ut hela tiden. På några ställen dyker en planfri korsning upp.
Vi är nästan helt ensamma och det är en märklig känsla att rulla fram på dessa trefiliga motorvägar som håller högre standard än autobahn. Förvisso beror det lite på att det är tidigt på morgonen och vi är först genom gränskontrollen. Ju närmare vi kommer Bagdad desto mer tätnar trafiken.
Det är just den sista sträckan mot Bagdad som är den farligaste, här har många blivit rånade. Om det är något som händer så är det också en bilkapning man blir utsatt för.
Vi har nu vidtagit de åtgärder man kan för att eliminera detta, dock har vi inte stannat till och tagit fram skyddsvästarna och hjälmarna, vi provade bara dem vid gränsen och såg till att de fanns lätt tillgängliga.

Kör förbi flera mobila "bensinstationer" med plundrad bensin. Mängder med irakier, vuxna män såväl som barn, har ställt upp sig med plastdunkar och säljer detta mitt på den motorvägen.


Sprängd bro på vägen mot Bagdad. Förvånandsvärt få minnen om kriget syns efter vägen.

När vi väl kommer in i Bagdad så blir det med stor förundran bland människor som de betraktar en konvoj på fyra stora svenska lastbilar och sex tillhörande blåa Landcruisers. Mitt i den kaotiska trafiken, bland gamla skrotbilar och krockade bussar försöker vi pressa oss fram, utan att lämna någon plats för någon annan bil mellan våra fordon.
Det går lite ryckigt och det blir tvära inbromsningar, medvetna rödljuskörningar och många och långa tutningar.
Hela tiden kantas gatorna av människor som tittar och vinkar.
Här syns också allt mer amerikanska soldater, i synnerhet invid presidentpalats och andra viktiga byggnader.
Söndersprängda och utbrända byggnader ser vi också och från några ryker det faktiskt fortfarande.

Vår slutliga destination blir Canal Hotel, FN-byggnaden i Irak. Det är härifrån Hans Blix och hans vapeninspektörer från UNMOVIC har utgått när de arbetade före kriget. Det är här Food for oil-programmet har skötts under sanktionstiden.
Det är här jag ska jobba den närmaste tiden och under onsdagen startar världens största hjälporganisation, FN:s underorganisation World Food Programme, sin verksamhet härifrån.

Väl framme på plats ser vi till att få ordentlig mat på restaurangen i Canal Hotel. Därefter blir det till att guida in de två lokala lastbilarna med FITTEST-utrustning som har kört parallellt med oss från Jordanien.
De anländer på framsidan och enda lastbilsinfarten är via baksidan, så det blir till att hoppa in i den slitna gamla lastbilen. Jag i en och Thomas i en.


Efter att vi väl dragit igång lastbilen kan vi så köra in via baksidan av Canal Hotel.

Eftersom Murphy jobbar även på lördag, startar naturligtvis inte den ena lastbilen. Förefaller vara ett vanligt förekommande problem och vi hjälper förarna att fixa lite med starthjälp och en ena lastbilen får dra igång den andra med hjälp av en sliten gammal vajer.
Väl inne så blir det så fika med te och arabiskt kaffe invid bilen. Alla lastbilar här nere har ett litet kit i form av en låda med förnödenheter på ena sidan av lastbilen, likt ett skafferi. Bredvid finns även en vattentank för te- och kaffevatten och en liten kylbox där frusen is kyler vattenflaskor.
Den ena chauffören pratar godtagbar engelska och vi pratar och skojar lite. Båda är lika gästvänliga som alla jordanier hittills varit.


Chaufförerna bjuder på sött te och arabiskt kaffe.

Därefter börjar rundvandring i området och byggnaderna. Robert Kasca blir vår "chef", en bestämd kille från Slovenien som basar över det gäng, varav vi är en del i, som ska komma ned till Bagdad.
Canal Hotel är egentligen ett gammalt hotell som på senare år har blivit mer som ett kontorskomplex, där de som arbetar här sover i trånga små kyffen alternativt direkt på sina arbetsrum.


Entren vid FN-byggnaden. En eskort anländer efter utfört uppdrag.
Alltsammans bevakas av amerikansk militär och de har sina Hummers utposterade på flera ställen runt området.
Canal Hotel är inget faschonabelt ställe. Det är gammalt och slitet, dammigt och nedgånget. I de flesta utrymmen finns en grå heltäckningsmatta som inte kan vara bytt på tiotalet år. Puts och murbruk har ramlat ned från innerväggar och kabelkopplingar är katastrofala. Dessutom har plundringen satt sina spår på många ställen, uppbrutna dörrar och inredning ser man lite här och var.
Trots allt fyller det sin funktion och jag inbillar mig att FN har en medveten baktanke att inte ha alltför flådiga lokaler för att behålla sin trovärdighet.
Flera delar, däribland hela plan två ser inte ut att användas. Där är det än mer uppenbart hur nedgånget det hela är.

Tittar man in i några av de större rummen för högre dignitärer, så är det i sig själv en resa tillbaka i tiden med bruna soffor, solblekta affischer och sliten inredning.
Det är också på detta plan som UNMOVIC har sina kontor. Nu mer är de ordentligt igenbommade och låsta och plundrare ser inte ut att kunna ha tagit sig in här. De har av naturliga skäl förstås en del materiel och utrustning som behöver skyddas extra väl.
Ingen av vapeninspektörerna finns nu kvar och endast deras kontor står kvar här och är skyltat "tillträde förbjudet".


På asfaltsplanen här ska svenska campen upprättas. Innan dess måste planen sopas och rengöras. Då tar man med fördel in ett gäng irakiska arbetare som får göra jobbet istället för en maskin. Det blir både billigare och enklare.I bakgrunden ser man Canal Hotel, FN-byggnaden.

Sedan börjar det dryga arbetet med att inventera all utrustning. Det är mängder med datorer, monitorer, antenner, radioapparater, repeatrar, batterier och solceller som ska plockas av lastbilarna och sorteras in i containrar tills det är dags att montera upp utrustningen ute i Irak.
En truck kommer kommer bra till användning och när inte den finns tillgänglig hyr vi in lokal personal som får bära.



Thomas lastar trucken och kör. Till höger är det två lådor solpaneler och batterier samt några antenner.

Parallellt med vårt lastarbete börjar de övriga svenskarna från supportteamet att bygga upp campen bestående av tält på ungefär 36 kvm vardera. Det blir en del flyttande runt innan strukturen börjar ta form. Dessutom ska hela området runt asfaltsplanden hägnas in med kontainrar som extra skydd mot splitter och intrång. Så en mobilkran kör runt och lyfter kontainrar mitt i röran.

Den svenska campen ska kunna erbjuda sov- och hygienutrymmen för c:a 60 gäster plus egen personal som också ska kunna utspisas och sköta samband och administration.
Kompetensen på de som följer med är blandad, av tretton personer är det sambandstekniker, snickare, elektriker, kock, mekaniker, sjukvårdare och förare som arbetar.
Med i lasten följer alltifrån konservmat, kylskåp och spis till toaletter, möbler och luftkonditionering.


Tisdag, Baghdad International Airport

I början av veckan får vi reda på att det kommer ytterligare en last med utrustning. Denna gång är det ett FN-plan som är lastat med tonvis av utrustning. De svenska lastbilarna får ännu en gång komma till användning och vi åker på förmiddagen ut mot flygplatsen.


Innanför de amerikanska avspärrningarna. På väg mot en nästan tom flygplats.

Resan mot flygplatsen går genom Bagdads gator och vi når snart den första checkpointen där amerikansk militär med tillhörande stridsvagnar vaktar.
Det blir ett stopp här för allmän kontroll av papper och fordon men det hela förlöper smidigt ändå.
Till slut slinker vi igenom och får eskort in mot terminalbyggnaden. Vi är helt ensamma i trafiken här, bortsett från några amerikanska militärfordon.
I övrigt ser det ut som infarten till vilken flygplats som helst, terminal- och reklamskyltar är kvar och landningsbanan finns där, dock utan några flygplan. Utefter kanterna har man grupperat patriotrobotbatterier.


FN-planet på plattan. Strax efteråt landade Internationella Rödakorsskommitén med sitt plan i samma storlek.

Men plötsligt, precis när vi är på ingående, ser vi vårt plan landa.
Strax är vi också framme med lastbilarna på plattan och då har redan en stor traktor börjat lasta ur all utrustning.
Snart fylls även våra lastbilar på och amerikanerna hjälper oss välvilligt med detta.


Urlastning av FN-planet och ilastning av lastbilar på Baghdad International Airport.


Så snart vi kommer hem börjar inventeringen och packningen igen.
Under veckan har vi också byggt upp ett internetcafé med åtta datorer, kopplad till en satellitförbindelse (VSAT) på 2Mbit/sek.
Det fungerar ok, men eftersom vi sätter upp en proxyserver för Windows (FN standard) så blir det lite si och så med funktionen. Hade jag själv fått bestämma hade det naturligtvis blivt Linux, firewall och NAT ovanpå det.

Vidare på Canal Hotel fortsätter det något inhägnade livet. Däremot har det blivit en bra stämmning med alla som jobbar. Man hälsar på många och träffas hela tiden. Även de man inte jobbar direkt med har vi blivit ganska tjenis med, det blir lite som en stor familj här.Dessutom känner de övriga av våra kollegor från FITTEST många sedan tidigare och man kommer därför lätt in i gänget.
En del är rent av direkta spexare. Första kvällen då vi satt hos Robert och Antonio, då höll en handfull medarbetare låda tillsammans i uppskattningsvis en timme, genom att berätta vitsar på engelska.


FN-byggnaden i Bagdad, även benämnt Canal Hotel. Det ser fräschare ut på denna bild än vad det i själva verket är.

Våra hålltider för dagarna ser väl i stort sett ut som följer:
Uppstigning vid 07.50, i alla fall för min del. Går därefter mot matsalen som är inhyst på Canal Hotel.
Vanligen en Coca-cola till frukost. Jon en banan och yoghurt eller liknande. Thomas kaffe och cigg. De övriga äter lite varierat, det finns frukost men det är inget för mig.
Möte på kontoret hos Robert eller alternativt börja jobba direkt.
Lunch vid 12.30-13.00-tiden. Maten är faktiskt bra här, det finns flera rätter att välja bland, men kyckling är väl ganska dominerande om man säger så. Däremot kan det, som alltid när man äter på ett och samma ställe hela tiden, bli lite enformigt.
Priserna flukturerar lite, dels beroende på hur mycket mat och vad man tar på tallriken, men främst på grund av inflationen. Jag har betalat allt mellan $3 och $6. Oftast lämnar man $5 och sedan får man tillbakanågra hundra "Saddam-pengar" som är förvånandsvärt fräscha och nytryckta.
Definitivt är dock att priserna har stigit uppenbart om man jämför med tidigare.
Middag är väl lite sämre, då är det oftast samma mat som serveras som till lunchen, det vill säga resterna som blev över.
Det händer ibland att det tar slut, så det gäller att skynda sig till matsalen före 21-tiden.
Oftast är det bara jag som är jätteintresserad av middag.
Sedan fortsätter vi ofta att jobba, det brukar bli framåt 22-tiden innan vi är klara och tillbaka vid tälten.


Bagdad, onsdag 2003-05-14
Tiden rinner iväg, man har inte så mycket begrepp om dagar. Muslimska helgen ihopblandad med västerländska helgen förvärrar det hela ytterligare.
Tältcampen växer upp och det händer någonting där hela tiden. Vi jobbar nästan inte alls med supportteamet, utan de sköter allting som har med förläggningen att göra. De har egen kock och egna sanitetsanläggningar. Gästerna som ska bo i alla tälten har börjat strömma in under onsdagen och det märks att Canal Hotel börjar fyllas upp med människor, tidigare var vi nästan ensamma här och alla rum stod tomma.
Nu har man dessutom fått lite fart på städningen, man dammsuger heltäckningsmattorna och plockar undan kartonger. En och annan papperskorg blir också utplacerad.


Toaletter för gästerna. Den högra bilden visar lokala irakier som murar duscharna.

På nätterna bor alltså väldigt många av logistikerna, säkerhetsfolket och IT-människorna i tälten som Sverige har byggt upp. I dessa finns vanlika IKEA-sängar, brandsläckare, AC, elström och utanför byggs just nu duschar och toaletter upp.


Den svenska campen växer upp. Mobilkranen används för att lyfta containrar på plats som skyddar från splitter och kulor.

Lördag, Canal Hotel.

Lördagen bjuder på ett soligt och varmt väder. Liksom alla tidigare dagar är det inte mycket variation, temperaturen i skuggan når c:a 45 grader mitt på dagen. I solen är det förstås ännu värre och vattenåtgången är stor. Om man bara sitter ned ett tag, kan man lätt bälja i sig en och en halv liter flaska vatten. Fuktigheten är ganska hög men inte som vid havet.
Nätterna är varma och håller sig strax under trettio.


Montering av solpanel på radiorummets tak. I bakgrunden Canal Hotel och ett TV-team som riggar inför en sändning.
Denna dag ska vi montera upp solpanel och batterier till radiorummet. Lite överkurs kan man tycka med en solpanel här eftersom Canal Hotel har god tillgång till el med hjälp av en generator.
Men å andra sidan är det inte ofta Bagdad har ström, generatorn bakom knuten går nästan för jämnan. Det sägs att det är personer som är onda på FN som skjuter på isolatorer till kraftverken som förser Canal Hotel med ström.I alla fall, det blir montering av solpanel mitt på dagen vid den varmaste tidpunkten.

Jag, Jon, Thomas, Aramais och Diyah skruvar snabbt ihop sakerna. Aramais anlände till Bagdad för några dagar sedan och kommer från Armenien.

Diyah är en lokal irakier som jobbar på FN-kontoret. Samtliga av oss är radioamatörer.

Lite senare ska det upp fyra nya antenner och en mast på radiorummet. Det är nämligen så att det just nu strömmar in FN-människor i Irak och kanal 3, som är security channel på repeatern vi använder, börjar bli väldigt hårt belastad med trafik och vi ska därför etablera tre nya repeaterkanaler, vilket i sin tur medför att radiorummet måste passa fyra kanaler.
Det är fyra nya antenner som därför måste upp för respektive radioapparat.


Söndagmorgon 2003-05-18, kl 06.50

Det blir en tidig uppstigning. Dagar i Bagdad är heta och nätter och mornar är bara varma. Vill man klättra i mast så gör man det gärna när det är varmt och inte hett. Särskilt när man ska upp till 90 meters höjd.
Idag är dagen då det är dags att fira upp ny antenn och koaxialkabel i den nittio meter höga masten som står precis utanför Canal Hotel.

Canal Hotel sett uppifrån. Till vänster om detta ligger den svenska campen. Det andra bilden visar Robert Kasca på 80 meters höjd.

Igår har Aramais gjort iordning repeatern som står tillsammans med övrig radioutrustning i den lilla kuren nedanför.
Klockan blir strax före åtta innan vi börjar klättringen uppåt. Faktum är att masten är konstruerad som en byggnadsställning, där varje sektion är mindre än två meter. Det innebär att man går upp för en trappa till en platå på respektive sektion.
Färden upp blir därför betydligt mindre tröttsam än om man skulle behövt klättra på stege.
Det är jag och Robert som går upp med ett snöre och en motvikt till denna.


Utsikten över Bagdad är hänförande trots den lätta sanddimman som för dagen döljer stan något. Här är det svenska campen uppifrån. Strax före har de allierade grupperat sig, i anslutning till den bakre infarten till området. Precis till höger om bilden ligger Canal Hotel.

Vi stannar på ungefär 75-80 meters höjd. Strax under UNMOVIC:s antenner sätter vi vår 2-stackade repeaterantenn efter att först ha firat upp den och kabeln med snöret vi hade med oss.
Allting förlöper utan problem och inom en timme är vi nere på marken igen.

Lite om radioutrustningen som finns inom FN:
Radiosambandet inom FN består av i huvudsak VHF och kortvåg. För VHF-kommunikation används för bärbart bruk uteslutande Motorola GP 380 eller tidigare modeller, exempelvis GP 300.
GP 380 är en modern radio med möjlighet till många finesser, såsom selcall, scanning, tyst passning mm. Selcall används flitigt här i Irak just nu och gör det möjligt att anropa stationer genom att sända id från knappsatsen, ungefär som att ringa till varandra alltså.
I bilar används Motorolas mobilstation GM 360 eller någon tidigare modell av denna. Den har liknande funktioner som GP 380 fast är avsedd för mobilt montage.
I alla FN-bilar sitter också en kortvågsradio av fabrikat Codan. Det finns äldre modeller av denna men den nyare blir allt mer vanlig.
Här kan man enkelt anropa andra stationer genom att direkt trycka in deras anropssignal. Kortvågsradio används för att kommunicera på längre avstånd, när inte den vanliga VHF-radion täcker, dvs vanligtvis efter 50-100 km från motstationen.

Nästan samtliga bilar som FN använder är av fabrikat Toyota Landcruiser, en fyrhjulsdriven maskin med en 6-cylinders motor och dubbla bensintankar. Längst fram på stötfångaren sitter det monterat en kortvågsantenn med inbyggd tuner. Så fort man sänder med radion på en frekvens ställer antennen in sig mekaniskt för att matcha rätt frekvens. På detta sätt får man optimal utstrålning och räckvidd.
Kortvågsradio har ju fördel att de är relativt oberoende av avstånd. Radiovågorna kan gå flera varv runt jorden.

Visserligen har de flesta bilar vid färd även med sig någon form av satellitkommunikation, exempelvis Thuraya eller Inmarsat eller kanske GSM (om man befinner sig på ett ställe som har GSM-täckning), men detta är inte alltid så lämpligt som kommunikationsmedel eftersom det dels är dyrt, men också kräver att man kan lita på att systemet verkligen fungerar hela tiden.
När man exempelvis åker en längre sträcka i konvoj gör man alltid en så kallad "vehicle tracking" var 20-30 minut, dvs man rapporterar in sin position och status. Radio är då oslagbart som säker kommunikationsmetod. Kan man bara lita på att den egna utrustningen fungerar, då är man ganska så säker på att man kan nå fram med information eller begäran om hjälp.

Måndag 2003-05-19, Bagdad city.

Man kan säga att denna dag blir lite av en milstolpe. Likaväl som att ha ätit på Oriental i Bangkok, besökt alla sviter på kolonialhotellet Galle Face i Colombo eller suttit i hotellbaren i Singpore där "Singapore sling" bildades (som jag dock saknar på min lista) så ska man också ha gjort ett besök på Palestin Hotel i Bagdad.

Hotel Palestin består av 19 våningar och är omkring 80 meter hög
På förmiddagen bär det så av till detta smått legendariska ställe. Det är härifrån som journalister har rapporterat och amerikanska stridsvagnar har beskjutit hotellrum. Inte långt härifrån höll Iraks dåvarande, berömde informationsminister sina pressträffar.
För att komma in hit måste vi passera en check point med amerikanska stridsvagnar. Runt hotellet finns flera stridsvagnar och posteringar. Själva genomfartsgatan framför hotellet är avspärrad och för att komma in åker vi runt och bakom hotellet.
Alldeles framför har vi den stora rondellen och torget där de berömda scenerna med Saddam-statyn som slets ned.
Mittemot ligger Sheraton Hotel.
Man förstår att detta område är första parkett för alla journalister som vill bevittna historia under kriget.
När vi kommer fram är det också på historisk mark vi träder in.
Förvisso ska vi inte bo på hotellet, men vi ska besöka taket och utrymmena allra högst upp och väl hinna insupa känslan i lobbyn. Det om något är få förunnat.
Högst upp på taket, ovanför tjugonde våningen, har man en vidunderlig utsikt över Bagdad och man alla sevärdheter som är värd att se på en gång: Floden Tigris, utbombade presidentpalats och ministerier, moskeér, allierades posteringar och precis nedanför finns det som en gång var statyn av Saddam Hussein.

Idag ska vi sätta upp antenner, mast och två repeatrar samt all tillhörande utrustning för detta.
Robert har tidigare varit och rekat plats och utrymmen och som tur var är vi nästan helt ensamma på den delen av taket där vi ska sätta upp antennerna.

Det blir i vanlig ordning en del skruvande, en mast, två 2-stackade dipoler, solpanel och batterier ska upp.
Men det hela går ganska fort eftersom vi är sex personer som arbetar.
Vid lunchtid har vi hunnit så långt att vi är redo att resa masten, men det saknas några tillbehör, så Diya och Robert åker iväg för att handla det medans vi övriga går ned i lobbyn för att hitta en restaurang.
Restaurangen på hotel Palestin är väl inte någon kulinarisk upplevelse som går till kockhistorien. Snarare är det väl så att man, utan att ha allt för stor erfarenhet av det Irakiska köket, skulle ge den ett bottennapp.

Hotellobbyn på Palestin. Ett rum här kostar nu $60. Minst en av sex fungerande hissar ingår i priset.
Det tar ett tag att genomföra lunchen, trots att vi nästan är de enda gästerna, men efteråt gör vi alla ett ryck och reser masten uppe på taket. Det är oerhört varmt att jobba här och trots att vi är så högt upp är det nästan ingen vind som fläktar och ger svalka.
Passar på att njuta ytterligare lite av utsikten innan vi åker tillbaka till "Bravo Sierra Base" (Anropssignalen för radiorummet på FN-området).



Robert och Thomas fäster staglinorna. Nedanför ser man det som en gång var statyn över Saddam Hussein, där de berömda scenerna utspelade sig framför världens TV-kameror.

På vägen hem passerar vi den Svenska ambassaden, där flaggan vajar och KLM-antennen har tappat ett spröt.

Klicka på bilden för att se hela.
Detta är Bagdad från taket på Palestin Hotel. En vy på närmare 300 grader. För att detaljgranska nutidshistorien, klicka på bilden. Se bara till att ha den eländiga funktionen "Anpassa bildstorlek till webbläsaren" bortkopplad i Internet Explorer, om du kör den senaste verionen, annars skalas bilden ofrivilligt om.
 


Äventyret fortsätter här >>>