Amman
- Petra, fredag 26 april
|
Under fredagen
bär det av till Petra, den gamla antika ökenstaden som
Jordanien kanske är mest känt för.
Vi hyrde en bil med tillhörande chaufför och gav oss av
från hotellet vid tidig morgon.
Utsikt på berget
strax före Petra. Thomas, Jon, Per och vår chaafför.
Det är
ett fantastiskt ställe som knappast kan beskrivas med ord och
bild.
Just nu har jag inte tid att skriva mer allt för långt
om detta så jag lägger ut några bilder.
Den mest berömda bilden
av Petra. Det mest fantastiska är att allting är uthugget
i sten, direkt i berget. Just denna skapelse tog den 4000 man c:a
tio år att göra.
En
komplett rundvandring i Petra är inte gjort med enkelhet på
en dag men vi han i alla fall se ganska mycket av staden.
Vi
hyrde även en guide som visade oss runt lite på olika
sevärdheter.
|
Just här klättrar
vi upp på berget för att få en bra utsikt.
Uthuggen
grotta. Man kan tro att det är väggmålningar, men
det är i själva verket berget som är skiktat i olika
nyanser.
The siq, den enda in- och utvägen till Petra.
|
|
|
Al Karama, måndag 2003-04-28
Efter en ganska sen
kväll vaknar man trött som vanligt. 07.30 samlas jag, Jon och
Thomas i lobbyn med all utrustning. Autoinjektorn har lämnat minibaren
och ligger nu tillsammans med övrig NBC-skydd som vi ska ha med oss.
Vi samlar oss ett kort ögonblick i en soffa, jag tar en Cola till
frukost, Thomas kaffe och cigg.
Något av vår
egen utrustning för denna tripp:
- NBC-skydd (skyddsmask, nervgasmotmedel mm)
- Toalettpapper
- Kläder
- Hygienartiklar
- Laptop
- Satellittelefon, Thuraya
- GSM-telefoner
- VHF-radio (Motorola GP 380)
- Verktyg, kompass, lödpenna, programmeringskablage för diverse
radioutrustning.
|
Därefter
taxi mot FN-kontoret någon km bort.
Väl framme är det i sann FN-anda en del som måste
fixas innan vi kan lämna Amman för att åka mot gränsen.
Security clearence måste bli klart och rätt bilar ska packas.
Ytterligare utrustning lastas, däribland blybatterier, datorer,
antenner, kontorsmateriel etc.
Jon lastar det sista i vår
ena Toyota.
Klockan rör sig mot 09.00 lokal tid och så kommer vi verkligen
iväg. Två Toyota Landcruisers, standardbil hos FN.
Kort stopp på vägen
innan vi lämnar Amman.
Vägen mot Irak är något av det tråkigare man
kan åka på. Första delen består av en variation
av öken, sten, sand, halvrisiga hus, kraftledningar och ett och
annat militärfort.
Senare delen,
de sista tio milen innan gränsen består av en blandning
av öken, sand och öken.
Vi vet väldigt lite om vårat uppdrag denna gång.
Vi vet inte heller hur vi kommer att bo, det är lite spännande
att inte veta om vi måste sova i bilden, i en container, gräva
ned oss i sanden eller kanske får möjlighet att bo inomhus
i någon byggnad.
Vårt
uppdrag är att bygga upp en sambandsplats med datorer, radio
och övrig kommunikationsutrustning. Förmodligen blir platsen
en form av check point när FN-transporter ska gå in i
Irak.
Därute, 50 meter från den Irakiska gränsen, finns
absolut ingenting förutom öken.
Lite grann
blir det också som en generalrepetition för oss innan
vi ska bygga upp de kommande platserna inne i Irak.
Stannade i As Safawi, mer en plats i öknen än ett samhälle.
Där blev det på stående fot en mindre delikat shawarma
och några coca-cola.
Hinner med ett snabbt besök på en primitiv toalett i
andra sidan gatan.
|
Bilden stinker
Väl
framme hittar hittar vi två WFP-containrar i vilka inte är
bestyckade på annat sätt än med möbler och
el.
Dessa står precis vid gränsstationen, den sista kontrollen
mot Irak. Här finns några byggnader med immigration offices,
customs och en litet anspråkslöst, spartanskt och smutsigt
café.
Här blir vi ganska snart "tjenis" med personalen.
Något som aldrig är ovanligt med jordanska människor.
Jon, Thomas och Hirsham tar
en paus på cafeét.
Tillsammans
med Helen och Hirsham bygger vi upp infrastrukturen på denna
plats. Internetanslutningen visar sig vara väldigt dålig
så första dagen blir det ingen Internet.
Här monterar vi
ihop solcellspanelen.
När så väl det kompakta mörkret
lagt sig och klockan är fram mot 21-tiden ger vi oss av.
I natt ska vi bo på hotell i öknen. Här handlar
det inte om Marriotts femstjärniga klass, utan vi har fått
höra att det är "lite enklare".
Vad det begreppet innebär får vi snart reda på.
|
|
|
Ökenhotellet,
natten mot tisdag 2003-04-29 |
Att en gång
gjort ett besök på ett sådant här hotell kan
vara lite kul. Det blir som ett studiebesök i en svunnen tid.
En gång i tiden var detta säkert elegant i all sin enkelhet.
I den föga välkomnande lobbyn ligger den gamla heltäckningsmattan
uppriven.
Under detta har man på något sätt fördärvat
golvet. Samtidigt sticker några armeringsjärn upp direkt
ur betongen.
Över hela härligheten har man lagt några gamla bitar
av fårskinnspälsar.
Genom väggen kommer en hysterisk kabelhärva ut.
|
Väggarna
är missförgade av fukt och annan smuts. En skurkäpp
står lutad mot ett fönster som för att hålla
det på plats från att inte gå upp.
Väl inne i rummet möts vi av ett kompakt dammoln. Sängar
står utplacerade i rummet.
I ena delen
står ett gammalt ruttet kylskåp med en förvånandsvärt
ny tv på. Kontrasterna blir lätt komiska.
Det dröjer inte länge för än vi har klart för
oss att detta är Jordaniens "Fawlty Towers".
|
|
|
Efter en middag på kvällen bestående av husets nyslaktade
höna beställer vi in vattenpipan och går därefter och
lägger oss.
Tuppen gal och hönorna börjar kackla klockan sex.
Solen skiner och himlen är klarblå på morgonen när
vi vaknar för andra gången vid 8-tiden. |
|
Onsdag
2003-04-29, tillbaka vid Al Karama border office |
Vi
jobbar sent, försöker få klart allting, repeater, Codan
KV-radio, mast och antenner för att slippa bo på "Fawlty
Towers" ännu en natt. En natt är en upplevelse, två
nätter inte riktig lika kul.
Under mastresningen klättran
en lokal jordanier upp i masten för att fästa staglinorna.
Klockan blir nästan 22.00 innan vi är iväg och vi har 35
mil till Amman.
Vi blir åtta
personer i vår Landcruiser mot Amman. Väldigt trångt,
men två lokalt anställda WFP-arbetare åker bara med till
hotellet i öknen för att övernatta där, så snart
blir det lite mer plats även om en av oss måste sitta i lastutrymmet.
På sista sträckan hamnar jag där, men sitter faktiskt
väldigt bra och somnar liggande över all packning och vaknar
upp i Amman när vi rullar in på hotellet.
Vägen tillbaka
är svart, ganska ödslig med undantag för några få
bilar och lastbilar. På några ställen blir vi stoppade
av soldater vid check points. Oftast får vi rulla förbi direkt
när de ser FN-bilen, men i natt blir det smärre diskussioner
på ett ställe och vi får vifta med passen och FN-leg.
|
Tankning
av Landcruisern |
Bak
i bilen.
Så värst mycket mer händer inte på vägen,
utan vi når hotellet i Amman vid 02.30 på natten.
Beställer in en pasta med roomservice och somnar därefter. |
|
|
Amman
onsdag 30 April
Dagen blir lugn,
sovmorgon till fram på dagen, därefter besök vid FN-kontoret.
Försöker under dagen att fixa en karta över Irak och Mellanöstern,
utan framgång.
Vi får uppgifter om att supportteamet ska anlända under nästa
vecka.
De består av trettio man, huvudsakligen icke-tekniker, exempelvis
snickare, kockar, fordonsförare och andra som ska bygga upp lägret.
180
graders panoramautsikt från hotellrum 814 på Marriott i Amman.
Vår uppgift
blir att bygga upp all teknisk kommunikation. Det verkar som om vi gjort
ett gott arbete i Al-Karama vid Irakiska gränsen, så förhoppningsvis
får vi vara en av de första som åker tillbaka till Bagdad.
För första gången i historien är en FN-bil målad
blå. Det beror på att de annars vitfärgade bilarna
blev stulna när FN-kontoret plundrades i Bagdad.
För att förhindra påskjutning från cowboyamerikaner
så har man därför målat
alla Irakbilar blå.
Det är alltså endast för detta uppdrag som bilarna
målats blå. |
Stopp
på 2000 meters höjd vid vår tidigare Petra - Döda
Havet resa |
Jag, Jon och Thomas
känns nu som ett bra team. Tillsammans med Helen och Hirsham som
jobbar direkt för WFP så kompletterar vi varandra väldigt
bra.
Däremot ser det inte ut som om vi alla fem kan ingå i ett team,
FITTEST, den del inom WFP som vi jobbar åt om som är de som
är de första in i ett område, vill förmodligen inte
samla alla tekniskt kunniga i ett team utan dela upp de i två.
Förhoppningsvis kommer i alla fall Jag, Jon och Thomas att bli en
enhet.
Vi kommer alltså inte direkt att ingå i supportteamet utan
vi ska jobba självständigt direkt för FITTEST. Men det
kommer nog att bli en massa saker som vi ska hjälpa dem med innan
vi åker mot Bagdad.
På kvällen
blir det middag på det gamla vanliga stället, Champions bar
på hotellet.
|
|
Torsdag
1 maj
Dagen börjar med ett besök på svenska ambassaden för
ett litet informellt möte. Därefter fortsätter vi vidare
till Abdoun Circkle för att ordna foton till vårt FN-leg.
Vidare därefter till WFP-kontoret för att lämna foton och
prata med kollegorna.
Min tidigare arbetsplats:
Svenska Ambassaden i Amman
Därefter fortsätter vi lugnt med en eftermiddag vid poolen.
Skriver lite rapporter på datorn medan jag lyssnar på musik.
|
|
Fredag
- lördag
Det händer
en hel del, men inte så mycket som har direkt med vårt arbete
att göra. Vi åker runt lite på stan och fixar småsaker,
ligger vid poolen och solar och har det ganska lugnt och skönt.
Man har börjat att få ganska bra kontakter och ett grepp om läget
här nere och om vad som väntar snart.
Många människor är sådana som på något
sätt jobbar "i branschen", utländska eller svenska/nordiska.
De kommer in nya människor från lite var stans hela tiden och
de ser man antingen på hotellet eller på kontoret.
Under hela tiden kommer bud och motbud om när vi ska åka in till
Irak, på vilket sätt, om det blir flyg eller konvoj, etc.
Murphys lag gäller hela tiden och vi har vid detta laget lärt
oss att sluta tro på det man hör, eftersom allting ändå
blir ändrat.
Barbecue
party på den gigantiska takterassen. |
Under
torsdag och fredag har några små sammankomster hos Lucia
och Alissa på WFP-kontoret.
På fredagen är det barbecueparty och väldigt många
kollegor från WFP är där.
På vägen hem, i ett ganska öde bostadsområde,
hittar vi mitt i natten en övergiven liten matmarknad.
Kanske är det bara i det vänliga Jordanien man hittar något
sådant. För var någonstans annars i världen
får någonting sådant stå kvar helt orört
en hel natt? |
Sent
blir det och när vi kommer hem vid 04.00 är det dags att
möta Conny och Anders från Räddningsverket.
De är något av en rekstyrka för det supportteam som
ska lämna Sverige någon gång under den kommande veckan.
Vi kör ett litet spontanmöte i lobbyn och hamnar i säng
efter 05.00-tiden någon gång. |
En marknad lämnad helt övergiven på öppen gata
mitt i natten. I Jordanien förefaller alla vara väldigt
ärliga. |
Eftersom vi inte
har något speciellt att göra under lördagen så bestämmer
vi oss för att sova tills vi vaknar. Klockan 10.41 väcks jag
av att det bultar på dörren. Hoppar upp och finner Thomas där.
- Kan du vara klar i lobbyn om fem minuter med en multimeter och en skruvmejsel
i handen?
|
|
Lördag
i Amman och "Free zone"
Det är inte direkt så att jag säger nej, men jag tar nästan
dubbelt så lång tid på mig. Men då hinner jag ringa
och väcka Jon också.
Efter tio minuter står vi samlade i lobbyn tillsammans med en dansk.
Nu ska vi ut till "free zone", ett handelsområde strax utanför
Amman där Räddningsverkets fyra lastbilar står.
Jag, Conny och Jon går igenom alla lastbilar. Bilarna kommer närmaste
från Palestina där de kört runt och delat ut mat. På
taket sitter gallernät som monterats för rutorna som skydd mot
stenkastande barn och ungdomar på Västbanken.
Vad vi ska göra är att iordningställa dessa för att
kunna montera in radio och övrig kommunikationsutrustning.
Färden ut med dansken Nils, som är ägare till det företag
som har förvaltat lastbilarna för Räddningsverkets räkning,
blir också en upplevelse eftersom Nils tycks ha kommit in bra i det
jordanska kaotiska trafikklimatet. Det går fort och bilarna är
väldigt nära ibland. |
Det är
en varm dag och efteråt tar vi igen oss på danskens
trappa efter att ha kontrollerat våra tre Landcruisers, medans
han själv åker och kollar när dessa kan bli ommålade.
De ska liksom alla andra bilar som ska in till Irak målas
blå. Lastbilarna ska vi byta kapell på och se till att
det blir en ordentlig UN-logga på dem.
Sammanfattningsvis kan man säga att detta varit en ganska vanligt
enkel, men typisk dag i Räddningsverkets regi: hastigt upp
på morgonen, iväg med kort varsel till okänt ställe,
därefter en lång väntan för att sedan komma
hem och ta igen sig ett kort ögenblick vid poolen.
|
På
trappan hos firman Bukkehave. Jon, Conny och Tomas. |
|
|
Måndag
i Amman och "Free zone".
Nu har det plötsligt blivit måndag och vi vet att en Hercules
med 10 ton utrustning och första halvan av supportteamet ska landa.
Vi planerar för att gå in i Irak under fredag - lördag,
men allt är väldigt osäkert.
I alla fall har vi under måndagen tvingats vänta på "Free
zone" i sex timmar på grund av Jordansk pappersbyråkrati
för att få ut våra lastbilar. I ett sådant här
land gillar man att stämpla papper.
Det hela får till följd att vi som planerat möta supportteamet
vid landning med Hercules ute på Marca flygplats inte kunde göra
detta.
Fyra svenska statstjänstemän
fast i fyra Scanialastbilar till ingen nytta. |
|
Onsdag
2003-05-07
Nu är Bagdad nära. Snart sticker vi och det är fullt upp
hela tiden. Därav denna dåliga uppdatering på vad som hänt.
Jag har inte tid nu och vet inte när jag kommer tillbaka till civilisationen
med Internet.
Imorgon kommer resten av supportteamet från Sverige med 10 ton utrustning
till. Det blir för oss att möta dem där, tydligen är
det TV-inspelning på gång också.
|
Torsdag
- in i dimman. Tid: 22:50
Tillbaka nu, skriver från bilen inne från Irak. Resan hit
har inte varit helt utan besvär, förvisso var det väntat
att Murphy skulle dyka upp även denna gång och man är
väl något luttrad efter drygt två veckor i detta område,
men allt såg ganska bra ut.
Vad som nu hänt har hänt på ett dygn utan sömn och
ordentlig mat.
Under torsdagen anländer den sista delen av supportteamet till Marca
flygplats i Amman. Jag, Thomas och Jon gör ett besök på
kontoret under förmiddagen och äter därefter lunch, något
som försummats de senaste dygnen eftersom vi varit ute vid WFP:s
warehouse och jobbat.
Lastning av svenska lastbilar
vid Warehouse. Baktill sitter ett elverk som ska användas för
att garantera kontinuerlig elström.
På eftermiddagen tar vi två Landcruisers och åker ut
till warehouse. Beställer en taxi från hotellet som får
guida oss, att hitta är inte det lättaste, warehouse ligger
en halvtimme bort i Ammans kaotiska trafik.
Väl framme så träffar vi restarande halva av supportteamet
och vi börjar nu lasta de fyra lastbilarna med hjälp av en gammal
truck.
Tankning
i Amman efter lastning. Två Jordanier behövs för detta. |
Runt
19.00 är vi så tillbaka på hotellet, här blir
det middag i Champions Bar, birefing inför avfärd vid poolen
och därefter duschning och packning. Klockan 23.00 checkar vi
ut och lastar upp på våra Landcruisers. Det blir lite
safarikänsla när ett helt team på sexton svenskar
står utanför hotellet och lastar upp.
Först efter 01.30 kommer vi iväg, jag sitter i konvojledarbilen
och blir både förare och radiooperatör på VHF
och HF, vilket till en början blir en aning förvirrande
eftersom vi inte riktigt hinner kolla all radioutrustning och anropssignaler
ordentligt. Får uppgifterna i absolut sista sekund från
Nimer som jobbar på WFP-kontoret och också ska med till
gränsen. |
|
|
Fredag
c:a 01:00, WFP Warehouse. |
Försöker
förgäves göra radiocheck med radio room i Amman vilka är
de som ska göra så kallad "vehicle tracking" var 20-30
minut på oss med hjälp av kortvågsradion i bilarna.
Till slut, i ärlighetens namn efter lite skit bakom spakarna i kombination
med dåliga utbredningsförhålllanden, så kommer jag
fram.
Resan mot gränsen blir lika mörk och händelsefattig som väntat.
Emellertid har jag en del att sysselsätta mig med eftersom jag sköter
radion. Jag ropar även upp Stockholm radio på 8 MHz strax innan
vi kommer till Ar Raywashid och kan utan problem föra ett samtal med
dem, känns lite kul att på 50 watt mobilt köra Sverige utan
någon som helst fading eller störningar.
Nåväl, konvojen förlöper bra. Vi kör genom öknen
hela natten och gör ett kort stopp i As Safawi.
Passerar ökenhotellet "Fawlty Towers" som vi bodde på
tidigare och starka känslor kommer tillbaka.
När vi strax därefter stannar på en bensinstation, den enda
innan gränsen, 7 mil därifrån, har morgonen precis börjat
gry.
Det är ett aningen kyligt ökenklimat och vi blir kvar ganska länge
på bensinstationen eftersom vi har fyra lastbilar och tre Landcruisers
som ska fyllas upp.
Strax innan gränsen stannar
vi för att byta förare. Solen har just börjat gå upp
i öknen och klockan är omkring 07.00.
Nästan en timme senare sätter vi full fart mot gränsen igen.
Solen går precis upp och den tidiga morgonsolen gör det faktiskt
ganska vackert i öknen.
Väl framme så
blir den den vanliga byråkratiska gången. Papper ska stämplas
och hela tiden blir svaret "några minuter till".
tre och en halv timme senare rullar vi över Ingen Mans Land mot Irak.
Jag har då hela tiden haft kontakt med UNSECORD, den enhet inom
FN som sköter säkerhetsarrangemang vid sådana här
tillfällen.
Under hela tiden har jag rapporterat vår status "några
minuter till" vid gränskontrollen. De har mer eller mindre räknat
med att det hela ska ta längre än den tid som vi har bestämt
att vi senast måste vara iväg för att hinna till Bagdad
innan det blir mörkt: 09.00 Irakisk tid.
Gränsstationen i Irak. På andra sidan bilden på Saddam
ligger No Mans Land. Någon kilometer längre bort ser man den
Jordanska sidan.
Så, klockan är ungefär elva på förmiddagen
nu och vid gränsen möter urtypen för en amerikan upp i
en fyrhjulsdriven jeep.
Bowen, en ganska stor och färgad man som på stöddig amerikanska
- inte engelska - frågar "Are you the Swedes?".
Bowen är som en ikon för den amerikanska machomilitären
och han ger oss några snabba instruktioner om hur mycket vi blir
skjutna om vi lämnar den postering som upprättats av amerikanerna
och som vi nu får klart för oss att vi ska bo på.
Därefter rivstartar han iväg i sin hyrbil från National
Car Rental och undgår precis att krocka med en annan personbil.
Den svenska konvojen tillsammans
med tre bilar från UNSECOORD grupperad i Irak under skydd av den
amerikanska militären. Till vänster om bilden ligger gränspassagen
och till höger ligger en nedsliten staty av Saddam Hussein. Bilden
är tagen ifrån ett gammalt övergivet gränsbevakningstorn.
Posering framför Hummern. Amerikanska soldater
och UNSECOORD. |
Klockan
06.00 på lördagen får vi lov att lämna posteringen
och åka mot Bagdad.
Natten blir inte på något hotell utan på valfri
plats i eller runt bilarna. Själv överväger jag att
sova i det fria, även om ökenklimatet kan vara kallt.
Ett ställe som man inte vill stanna längre tid på
men eftersom det nu blir en natt i öknen så får man
göra det roligaste av platsen och det blir lite spännande
om man försöker. |
Går
runt på upptäcksfärd med killarna från UNSECOORD.
Det är inte mycket det finns att göra på en sådan
här ingen-ting-plats. Amerikanerna har här grupperat och
man har rullat in en Abrahms stridsvagn och några Hummers. En
demolerad byggnad står på andra sidan vägen och lite
längre bort delar av en staty som en gång var Saddam Hussein.
Det är delarna av en av de statyerna man sett på tv som
dragits ned.
Ett intakt porträtt i form av en kakelmålning av Saddam
hänger ovanför portalen mot Jordanien. Man kan tycka vad
man vill om bildens budskap men de är trots allt ganska vackert
gjorda.
Klockan går inte direkt fort under dagen, men jag känner
aldrig att jag har direkt tråkigt heller, stället till
trots.
Värre är det väl med matbristen, det är inte så
att det finns någonting att köpa här, men vi hittar
tio paket från franska försvarets nödproviant i bilen.
Ingen hel förpackning till oss var, men lite mat blir det i alla
fall.
|
En
fälld staty av Saddam. Skulle kunna vara en turistattraktion
men detta är så långt ifrån charterturism man
bara kan komma. |
Marco från UNSECOORD röker vattenpipa. Jag fick låna
pipan av några lokala människor som jobbade på gränsstationen. |
En
närmare inspektion av den fällda Saddam. Jean Luc till vänster. |
Eftersom jag klarar
mig med minimalt med sömn så bestämmer jag mig för
att inte sova alls utan går runt lite grann, pratar lite kortvågsradio
med Sverige och passar på att inandas ställets charm. Det är
få gånger man får möjligheten att campa i öknen
på detta sätt.
De flesta slumrar till då och då, antingen i sätet på
en bil eller i britsen på lastbilen.
Mot kvällen börjar så frågan om hur vi egentligen
ska sova. Jag kommer fram till att det bästa och skönaste nog
är att sova på taket på lastbilen och bara dra en filt
över sig.
Åtta timmar på en natt är inte så skönt i
framsätet på en bil, desto skönare på ett kapell
och faktiskt blir det precis som en hängmatta.
Vaknar till under natten och fryser lite i det något kalla ökenklimatet.
Klättrar ned och hämtar en extra filt och hoppar sedan upp igen
och somnar om.
På motorvägen mot
Bagdad. Som synes ligger vägen helt öde, bilarna framför
oss tillhör konvojen.
|
|
Lördag,
första morgonen i Irak kl 05:40 |
Till slut är
det då dags att åka mot Bagdad. Klockan är kvart i sex
och Marco ger några instruktioner för konvojen. Färden
börjar på en motorväg som de närmaste tio milen kommer
att se nästan likadan ut hela tiden. På några ställen
dyker en planfri korsning upp.
Vi är nästan helt ensamma och det är en märklig känsla
att rulla fram på dessa trefiliga motorvägar som håller
högre standard än autobahn. Förvisso beror det lite på
att det är tidigt på morgonen och vi är först genom
gränskontrollen. Ju närmare vi kommer Bagdad desto mer tätnar
trafiken.
Det är just den sista sträckan mot Bagdad som är den farligaste,
här har många blivit rånade. Om det är något
som händer så är det också en bilkapning man blir
utsatt för.
Vi har nu vidtagit de åtgärder man kan för att eliminera
detta, dock har vi inte stannat till och tagit fram skyddsvästarna
och hjälmarna, vi provade bara dem vid gränsen och såg
till att de fanns lätt tillgängliga.
Kör förbi flera mobila "bensinstationer" med plundrad
bensin. Mängder med irakier, vuxna män såväl som
barn, har ställt upp sig med plastdunkar och säljer detta mitt
på den motorvägen.
Sprängd bro på
vägen mot Bagdad. Förvånandsvärt få minnen
om kriget syns efter vägen.
När vi väl kommer in i Bagdad så blir det med stor förundran
bland människor som de betraktar en konvoj på fyra stora svenska
lastbilar och sex tillhörande blåa Landcruisers. Mitt i den
kaotiska trafiken, bland gamla skrotbilar och krockade bussar försöker
vi pressa oss fram, utan att lämna någon plats för någon
annan bil mellan våra fordon.
Det går lite ryckigt och det blir tvära inbromsningar, medvetna
rödljuskörningar och många och långa tutningar.
Hela tiden kantas gatorna av människor som tittar och vinkar.
Här syns också allt mer amerikanska soldater, i synnerhet invid
presidentpalats och andra viktiga byggnader.
Söndersprängda och utbrända byggnader ser vi också
och från några ryker det faktiskt fortfarande.
Vår slutliga destination blir Canal Hotel, FN-byggnaden i Irak.
Det är härifrån Hans Blix och hans vapeninspektörer
från UNMOVIC har utgått när de arbetade före kriget.
Det är här Food for oil-programmet har skötts under sanktionstiden.
Det är här jag ska jobba den närmaste tiden och under onsdagen
startar världens största hjälporganisation, FN:s underorganisation
World Food Programme, sin verksamhet härifrån.
Väl framme på
plats ser vi till att få ordentlig mat på restaurangen i Canal
Hotel. Därefter blir det till att guida in de två lokala lastbilarna
med FITTEST-utrustning som har kört parallellt med oss från
Jordanien.
De anländer på framsidan och enda lastbilsinfarten är
via baksidan, så det blir till att hoppa in i den slitna gamla lastbilen.
Jag i en och Thomas i en.
Efter att vi väl dragit igång
lastbilen kan vi så köra in via baksidan av Canal Hotel.
Eftersom Murphy jobbar även på lördag, startar naturligtvis
inte den ena lastbilen. Förefaller vara ett vanligt förekommande
problem och vi hjälper förarna att fixa lite med starthjälp
och en ena lastbilen får dra igång den andra med hjälp
av en sliten gammal vajer.
Väl inne så blir det så fika med te och arabiskt kaffe
invid bilen. Alla lastbilar här nere har ett litet kit i form av
en låda med förnödenheter på ena sidan av lastbilen,
likt ett skafferi. Bredvid finns även en vattentank för te-
och kaffevatten och en liten kylbox där frusen is kyler vattenflaskor.
Den ena chauffören pratar godtagbar engelska och vi pratar och skojar
lite. Båda är lika gästvänliga som alla jordanier
hittills varit.
Chaufförerna bjuder på
sött te och arabiskt kaffe.
Därefter börjar rundvandring i området och byggnaderna.
Robert Kasca blir vår "chef", en bestämd kille från
Slovenien som basar över det gäng, varav vi är en del i,
som ska komma ned till Bagdad.
Canal Hotel är egentligen ett gammalt hotell som på senare
år har blivit mer som ett kontorskomplex, där de som arbetar
här sover i trånga små kyffen alternativt direkt på
sina arbetsrum.
Entren vid FN-byggnaden.
En eskort anländer efter utfört uppdrag. |
Alltsammans
bevakas av amerikansk militär och de har sina Hummers utposterade
på flera ställen runt området.
Canal Hotel är inget faschonabelt ställe. Det är gammalt
och slitet, dammigt och nedgånget. I de flesta utrymmen finns
en grå heltäckningsmatta som inte kan vara bytt på
tiotalet år. Puts och murbruk har ramlat ned från innerväggar
och kabelkopplingar är katastrofala. Dessutom har plundringen
satt sina spår på många ställen, uppbrutna
dörrar och inredning ser man lite här och var.
Trots allt fyller det sin funktion och jag inbillar mig att FN har
en medveten baktanke att inte ha alltför flådiga lokaler
för att behålla sin trovärdighet.
Flera delar, däribland hela plan två ser inte ut att användas.
Där är det än mer uppenbart hur nedgånget det
hela är. |
Tittar man in i några
av de större rummen för högre dignitärer, så
är det i sig själv en resa tillbaka i tiden med bruna soffor,
solblekta affischer och sliten inredning.
Det är också på detta plan som UNMOVIC har sina kontor.
Nu mer är de ordentligt igenbommade och låsta och plundrare
ser inte ut att kunna ha tagit sig in här. De har av naturliga skäl
förstås en del materiel och utrustning som behöver skyddas
extra väl.
Ingen av vapeninspektörerna finns nu kvar och endast deras kontor
står kvar här och är skyltat "tillträde förbjudet".
På asfaltsplanen här ska svenska campen upprättas. Innan
dess måste planen sopas och rengöras. Då tar man med
fördel in ett gäng irakiska arbetare som får göra
jobbet istället för en maskin. Det blir både billigare
och enklare.I bakgrunden ser man Canal Hotel, FN-byggnaden.
Sedan börjar det dryga arbetet med att inventera
all utrustning. Det är mängder med datorer, monitorer, antenner,
radioapparater, repeatrar, batterier och solceller som ska plockas av
lastbilarna och sorteras in i containrar tills det är dags att montera
upp utrustningen ute i Irak.
En truck kommer kommer bra till användning och när inte den
finns tillgänglig hyr vi in lokal personal som får bära.
Thomas
lastar trucken och kör. Till höger är det två lådor
solpaneler och batterier samt några antenner.
Parallellt med vårt
lastarbete börjar de övriga svenskarna från supportteamet
att bygga upp campen bestående av tält på ungefär
36 kvm vardera. Det blir en del flyttande runt innan strukturen börjar
ta form. Dessutom ska hela området runt asfaltsplanden hägnas
in med kontainrar som extra skydd mot splitter och intrång. Så
en mobilkran kör runt och lyfter kontainrar mitt i röran.
Den svenska campen ska kunna erbjuda sov- och hygienutrymmen för
c:a 60 gäster plus egen personal som också ska kunna utspisas
och sköta samband och administration.
Kompetensen på de som följer med är blandad, av tretton
personer är det sambandstekniker, snickare, elektriker, kock, mekaniker,
sjukvårdare och förare som arbetar.
Med i lasten följer alltifrån konservmat, kylskåp och
spis till toaletter, möbler och luftkonditionering.
|
|
Tisdag,
Baghdad International Airport |
I början av
veckan får vi reda på att det kommer ytterligare en last med
utrustning. Denna gång är det ett FN-plan som är lastat
med tonvis av utrustning. De svenska lastbilarna får ännu en
gång komma till användning och vi åker på förmiddagen
ut mot flygplatsen.
Innanför de amerikanska
avspärrningarna. På väg mot en nästan tom flygplats.
Resan mot flygplatsen går genom Bagdads gator och vi når snart
den första checkpointen där amerikansk militär med tillhörande
stridsvagnar vaktar.
Det blir ett stopp här för allmän kontroll av papper och
fordon men det hela förlöper smidigt ändå.
Till slut slinker vi igenom och får eskort in mot terminalbyggnaden.
Vi är helt ensamma i trafiken här, bortsett från några
amerikanska militärfordon.
I övrigt ser det ut som infarten till vilken flygplats som helst,
terminal- och reklamskyltar är kvar och landningsbanan finns där,
dock utan några flygplan. Utefter kanterna har man grupperat patriotrobotbatterier.
FN-planet
på plattan. Strax efteråt landade Internationella Rödakorsskommitén
med sitt plan i samma storlek.
Men plötsligt, precis när vi är på ingående,
ser vi vårt plan landa.
Strax är vi också framme med lastbilarna på plattan och
då har redan en stor traktor börjat lasta ur all utrustning.
Snart fylls även våra lastbilar på och amerikanerna hjälper
oss välvilligt med detta.
Urlastning av FN-planet och ilastning
av lastbilar på Baghdad International Airport.
Så snart vi kommer hem börjar inventeringen och packningen
igen.
Under veckan har vi också byggt upp ett internetcafé med
åtta datorer, kopplad till en satellitförbindelse (VSAT) på
2Mbit/sek.
Det fungerar ok, men eftersom vi sätter upp en proxyserver för
Windows (FN standard) så blir det lite si och så med funktionen.
Hade jag själv fått bestämma hade det naturligtvis blivt
Linux, firewall och NAT ovanpå det.
Vidare på Canal Hotel fortsätter det något inhägnade
livet. Däremot har det blivit en bra stämmning med alla som
jobbar. Man hälsar på många och träffas hela tiden.
Även de man inte jobbar direkt med har vi blivit ganska tjenis med,
det blir lite som en stor familj här.Dessutom känner de övriga
av våra kollegor från FITTEST många sedan tidigare och
man kommer därför lätt in i gänget.
En del är rent av direkta spexare. Första kvällen då
vi satt hos Robert och Antonio, då höll en handfull medarbetare
låda tillsammans i uppskattningsvis en timme, genom att berätta
vitsar på engelska.
FN-byggnaden i Bagdad, även
benämnt Canal Hotel. Det ser fräschare ut på denna bild
än vad det i själva verket är.
Våra
hålltider för dagarna ser väl i stort sett ut som följer:
Uppstigning vid 07.50, i alla fall för min del. Går därefter
mot matsalen som är inhyst på Canal Hotel.
Vanligen en Coca-cola till frukost. Jon en banan och yoghurt eller liknande.
Thomas kaffe och cigg. De övriga äter lite varierat, det finns
frukost men det är inget för mig.
Möte på kontoret hos Robert eller alternativt börja jobba
direkt.
Lunch vid 12.30-13.00-tiden. Maten är faktiskt bra här, det
finns flera rätter att välja bland, men kyckling är väl
ganska dominerande om man säger så. Däremot kan det, som
alltid när man äter på ett och samma ställe hela
tiden, bli lite enformigt.
Priserna flukturerar lite, dels beroende på hur mycket mat och vad
man tar på tallriken, men främst på grund av inflationen.
Jag har betalat allt mellan $3 och $6. Oftast lämnar man $5 och sedan
får man tillbakanågra hundra "Saddam-pengar" som
är förvånandsvärt fräscha och nytryckta.
Definitivt är dock att priserna har stigit uppenbart om man jämför
med tidigare.
Middag är väl lite sämre, då är det oftast samma
mat som serveras som till lunchen, det vill säga resterna som blev
över.
Det händer ibland att det tar slut, så det gäller att
skynda sig till matsalen före 21-tiden.
Oftast är det bara jag som är jätteintresserad av middag.
Sedan fortsätter vi ofta att jobba, det brukar bli framåt 22-tiden
innan vi är klara och tillbaka vid tälten.
|
|
Bagdad,
onsdag 2003-05-14 |
Tiden
rinner iväg, man har inte så mycket begrepp om dagar. Muslimska
helgen ihopblandad med västerländska helgen förvärrar
det hela ytterligare.
Tältcampen växer upp och det händer någonting där
hela tiden. Vi jobbar nästan inte alls med supportteamet, utan de sköter
allting som har med förläggningen att göra. De har egen kock
och egna sanitetsanläggningar. Gästerna som ska bo i alla tälten
har börjat strömma in under onsdagen och det märks att Canal
Hotel börjar fyllas upp med människor, tidigare var vi nästan
ensamma här och alla rum stod tomma.
Nu har man dessutom fått lite fart på städningen, man dammsuger
heltäckningsmattorna och plockar undan kartonger. En och annan papperskorg
blir också utplacerad.
Toaletter för gästerna.
Den högra bilden visar lokala irakier som murar duscharna.
På nätterna bor alltså väldigt många av logistikerna,
säkerhetsfolket och IT-människorna i tälten som Sverige har
byggt upp. I dessa finns vanlika IKEA-sängar, brandsläckare, AC,
elström och utanför byggs just nu duschar och toaletter upp.
Den svenska campen växer upp.
Mobilkranen används för att lyfta containrar på plats som
skyddar från splitter och kulor. |
|
Lördag, Canal
Hotel.
Lördagen bjuder på ett soligt och varmt väder. Liksom
alla tidigare dagar är det inte mycket variation, temperaturen i
skuggan når c:a 45 grader mitt på dagen. I solen är det
förstås ännu värre och vattenåtgången
är stor. Om man bara sitter ned ett tag, kan man lätt bälja
i sig en och en halv liter flaska vatten. Fuktigheten är ganska hög
men inte som vid havet.
Nätterna är varma och håller sig strax under trettio.
Montering av solpanel på
radiorummets tak. I bakgrunden Canal Hotel och ett TV-team som riggar
inför en sändning. |
Denna
dag ska vi montera upp solpanel och batterier till radiorummet. Lite
överkurs kan man tycka med en solpanel här eftersom Canal
Hotel har god tillgång till el med hjälp av en generator.
Men å andra sidan är det inte ofta Bagdad har ström,
generatorn bakom knuten går nästan för jämnan.
Det sägs att det är personer som är onda på FN
som skjuter på isolatorer till kraftverken som förser Canal
Hotel med ström.I alla fall, det blir montering av solpanel mitt
på dagen vid den varmaste tidpunkten.
Jag, Jon, Thomas, Aramais och Diyah skruvar snabbt ihop sakerna. Aramais
anlände till Bagdad för några dagar sedan och kommer
från Armenien.
Diyah är en lokal irakier som jobbar på FN-kontoret. Samtliga
av oss är radioamatörer. |
Lite senare ska det
upp fyra nya antenner och en mast på radiorummet. Det är nämligen
så att det just nu strömmar in FN-människor i Irak och
kanal 3, som är security channel på repeatern vi använder,
börjar bli väldigt hårt belastad med trafik och vi ska
därför etablera tre nya repeaterkanaler, vilket i sin tur medför
att radiorummet måste passa fyra kanaler.
Det är fyra nya antenner som därför måste upp för
respektive radioapparat.
|
|
Söndagmorgon
2003-05-18, kl 06.50
Det blir en tidig uppstigning. Dagar i Bagdad är heta och nätter
och mornar är bara varma. Vill man klättra i mast så gör
man det gärna när det är varmt och inte hett. Särskilt
när man ska upp till 90 meters höjd.
Idag är dagen då det är dags att fira upp ny antenn och
koaxialkabel i den nittio meter höga masten som står precis utanför
Canal Hotel.
Canal Hotel sett uppifrån. Till
vänster om detta ligger den svenska campen. Det andra bilden visar
Robert Kasca på 80 meters höjd.
Igår har Aramais gjort iordning repeatern som står tillsammans
med övrig radioutrustning i den lilla kuren nedanför.
Klockan blir strax före åtta innan vi börjar klättringen
uppåt. Faktum är att masten är konstruerad som en byggnadsställning,
där varje sektion är mindre än två meter. Det innebär
att man går upp för en trappa till en platå på respektive
sektion.
Färden upp blir därför betydligt mindre tröttsam än
om man skulle behövt klättra på stege.
Det är jag och Robert som går upp med ett snöre och en motvikt
till denna.
Utsikten
över Bagdad är hänförande trots den lätta sanddimman
som för dagen döljer stan något. Här är det svenska
campen uppifrån. Strax före har de allierade grupperat sig, i
anslutning till den bakre infarten till området. Precis till höger
om bilden ligger Canal Hotel.
Vi stannar på
ungefär 75-80 meters höjd. Strax under UNMOVIC:s antenner sätter
vi vår 2-stackade repeaterantenn efter att först ha firat upp
den och kabeln med snöret vi hade med oss.
Allting förlöper utan problem och inom en timme är vi nere
på marken igen.
Lite om radioutrustningen som finns inom FN:
Radiosambandet inom FN består av i huvudsak VHF och kortvåg.
För VHF-kommunikation används för bärbart bruk uteslutande
Motorola GP 380 eller tidigare modeller, exempelvis GP 300.
GP 380 är en modern radio med möjlighet till många finesser,
såsom selcall, scanning, tyst passning mm. Selcall används flitigt
här i Irak just nu och gör det möjligt att anropa stationer
genom att sända id från knappsatsen, ungefär som att ringa
till varandra alltså.
I bilar används Motorolas mobilstation GM 360 eller någon tidigare
modell av denna. Den har liknande funktioner som GP 380 fast är avsedd
för mobilt montage.
I alla FN-bilar sitter också en kortvågsradio av fabrikat Codan.
Det finns äldre modeller av denna men den nyare blir allt mer vanlig.
Här kan man enkelt anropa andra stationer genom att direkt trycka in
deras anropssignal. Kortvågsradio används för att kommunicera
på längre avstånd, när inte den vanliga VHF-radion
täcker, dvs vanligtvis efter 50-100 km från motstationen.
Nästan samtliga bilar som FN använder är av fabrikat Toyota
Landcruiser, en fyrhjulsdriven maskin med en 6-cylinders motor och dubbla
bensintankar. Längst fram på stötfångaren sitter det
monterat en kortvågsantenn med inbyggd tuner. Så fort man sänder
med radion på en frekvens ställer antennen in sig mekaniskt för
att matcha rätt frekvens. På detta sätt får man optimal
utstrålning och räckvidd.
Kortvågsradio har ju fördel att de är relativt oberoende
av avstånd. Radiovågorna kan gå flera varv runt jorden.
Visserligen har de flesta bilar vid färd även med sig någon
form av satellitkommunikation, exempelvis Thuraya eller Inmarsat eller kanske
GSM (om man befinner sig på ett ställe som har GSM-täckning),
men detta är inte alltid så lämpligt som kommunikationsmedel
eftersom det dels är dyrt, men också kräver att man kan
lita på att systemet verkligen fungerar hela tiden.
När man exempelvis åker en längre sträcka i konvoj
gör man alltid en så kallad "vehicle tracking" var
20-30 minut, dvs man rapporterar in sin position och status. Radio är
då oslagbart som säker kommunikationsmetod. Kan man bara lita
på att den egna utrustningen fungerar, då är man ganska
så säker på att man kan nå fram med information eller
begäran om hjälp. |
|
Måndag
2003-05-19, Bagdad city.
Man kan säga att denna dag blir lite av en milstolpe. Likaväl
som att ha ätit på Oriental i Bangkok, besökt alla sviter
på kolonialhotellet Galle Face i Colombo eller suttit i hotellbaren
i Singpore där "Singapore sling" bildades (som jag dock saknar
på min lista) så ska man också ha gjort ett besök
på Palestin Hotel i Bagdad.
Hotel Palestin består av 19 våningar och är omkring
80 meter hög |
På
förmiddagen bär det så av till detta smått legendariska
ställe. Det är härifrån som journalister har
rapporterat och amerikanska stridsvagnar har beskjutit hotellrum.
Inte långt härifrån höll Iraks dåvarande,
berömde informationsminister sina pressträffar.
För att komma in hit måste vi passera en check point med
amerikanska stridsvagnar. Runt hotellet finns flera stridsvagnar och
posteringar. Själva genomfartsgatan framför hotellet är
avspärrad och för att komma in åker vi runt och bakom
hotellet.
Alldeles framför har vi den stora rondellen och torget där
de berömda scenerna med Saddam-statyn som slets ned.
Mittemot ligger Sheraton Hotel.
Man förstår att detta område är första
parkett för alla journalister som vill bevittna historia under
kriget.
När vi kommer fram är det också på historisk
mark vi träder in. |
|
Förvisso
ska vi inte bo på hotellet, men vi ska besöka taket och utrymmena
allra högst upp och väl hinna insupa känslan i lobbyn. Det
om något är få förunnat.
Högst upp på taket, ovanför tjugonde våningen, har
man en vidunderlig utsikt över Bagdad och man alla sevärdheter
som är värd att se på en gång: Floden Tigris, utbombade
presidentpalats och ministerier, moskeér, allierades posteringar
och precis nedanför finns det som en gång var statyn av Saddam
Hussein.
Idag
ska vi sätta upp antenner, mast och två repeatrar samt
all tillhörande utrustning för detta.
Robert har tidigare varit och rekat plats och utrymmen och som tur
var är vi nästan helt ensamma på den delen av taket
där vi ska sätta upp antennerna.
Det blir i vanlig ordning en del skruvande, en mast, två 2-stackade
dipoler, solpanel och batterier ska upp.
Men det hela går ganska fort eftersom vi är sex personer
som arbetar.
Vid lunchtid har vi hunnit så långt att vi är redo
att resa masten, men det saknas några tillbehör, så
Diya och Robert åker iväg för att handla det medans
vi övriga går ned i lobbyn för att hitta en restaurang.
Restaurangen på hotel Palestin är väl inte någon
kulinarisk upplevelse som går till kockhistorien. Snarare är
det väl så att man, utan att ha allt för stor erfarenhet
av det Irakiska köket, skulle ge den ett bottennapp. |
Hotellobbyn på Palestin. Ett rum här kostar nu $60. Minst
en av sex fungerande hissar ingår i priset. |
|
Det tar
ett tag att genomföra lunchen, trots att vi nästan är de
enda gästerna, men efteråt gör vi alla ett ryck och reser
masten uppe på taket. Det är oerhört varmt att jobba här
och trots att vi är så högt upp är det nästan
ingen vind som fläktar och ger svalka.
Passar på att njuta ytterligare lite av utsikten innan vi åker
tillbaka till "Bravo Sierra Base" (Anropssignalen för radiorummet
på FN-området).
Robert och Thomas fäster staglinorna. Nedanför ser man det som
en gång var statyn över Saddam Hussein, där de berömda
scenerna utspelade sig framför världens TV-kameror.
På vägen hem passerar vi den Svenska ambassaden, där flaggan
vajar och KLM-antennen har tappat ett spröt.
Detta är Bagdad från taket
på Palestin Hotel. En vy på närmare 300 grader. För
att detaljgranska nutidshistorien, klicka på bilden. Se bara till
att ha den eländiga funktionen "Anpassa bildstorlek till webbläsaren"
bortkopplad i Internet Explorer, om du kör den senaste verionen, annars
skalas bilden ofrivilligt om. |
|
Äventyret
fortsätter här >>>
|
|
|
|